Sverigedemokraternas motvindsretorik

Igår höll Jimmie Åkesson (sd) sommartal för andra året i rad för sina kärntrupper hemma i Sölvesborg. Anförandet var ett enda långt försvarstal, där Åkesson gjorde allt för att distansera sig och Sverigedemokraterna från Anders Behring Breivik och terrordåden i Norge för drygt två veckor sedan. Dessutom passade han på att attackera sina meningsmotståndare, dvs. "mediekåren och flera etablissemangspolitiker". Åkessons retoriska strategi måste dock förstås mot bakgrund av den retoriska situationen, så jag börjar med att ringa in den.

Sedan terrordåden i Norge har allt fler kritiserat den främlingsfientliga retorik som varit vanlig hos våra nordiska missnöjespartier. Norska Fremskrittspartiet har tagit åt sig av kritiken, och i Finland försöker Sannfinländarna värja sig från allt hårdare kritik mot den egna retoriken. I Sverige har Jimmie Åkesson och andra i Sd-toppen konfronterats med olämpliga uttalanden av olika Sd-företrädare, och till hans förtret har flera debattörer lyft fram likheter mellan Sverigedemokraternas och Breiviks anti-islamska retorik. Det har därför varit bråda dagar för Åkesson, som ju gjorde sitt yttersta under Almedalstalet för att framställa Sverige- demokraterna som ett ansvarsfullt och samarbetsvilligt mittenparti. För Åkesson blir det därför helt avgörande att stärka sin egen och partiets trovärdighet, sitt ethos, innan han kan ta itu med kritiken.

Reinfeldts talande tystnad

Efter de två terrorattentaten i Oslo hyllas den norske statsministern Jens Stoltenberg samfällt i medierna för sitt ledarskap i krisen. Kontrasten till George W Bush kunde inte ha varit större, vilket James resonerar kring i artikeln "What George W. Bush could learn from Jens Stoltenberg". Där Bush propagerade för närmast gammaltestamentlig vedergällning har Stoltenberg istället slagit vakt om det öppna samhället och dess demokratiska principer.

För allt fler är även en annan jämförelse uppenbar, och det med vår egen statsminister. Var är Fredrik Reinfeldt egentligen och varför har han varit så tyst? Borde inte han också visa ledarskap när det gamla brödrafolket drabbas av landssorg? "We are all Norwegians" twittrade Carl Bildt timmar efter terrordådet. Vad innebär denna solidaritet för Reinfeldt, som sägs vilja ta över även detta ord från Socialdemokraterna? 

Åkessons tal en uppvisning i propaganda

Hur lyckades Jimmie Åkessons (sd) med sitt almedalstal? Riktigt bra givet förutsättningarna, måste jag konstatera. Den ditbussade publiken gjorde säkert sitt för att höja stämningen även om främre raden av giv akt-ställda unga människor i partiets gula t-tröjor gjorde ett militant intryck. Med stela miner klappade och hurrade de pliktskyldigt och tittade uppfordrande ut över publiken, som utgjorde de ett laugh track till en allvarlig sitcom. 

Åkesson talade med pondus och hade god kontakt med den entusiastiska publiken. I talarstolen förhöll han sig fritt till sitt skrivna manus och växlade mellan olika stämningslägen allt efter som talet fortskred. 

Propagandabingo med Åkesson?

 

I år är almedalsveckan en dag längre för att även sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson ska få tala. Vad kan vi vänta oss av talet med hänsyn till den retoriska situationen? Hur ska en främlingsfientlig partiledare göra för att vinna över en i huvudsak negativ publik på sin sida?

Efter riksdagsinträdet och vågmästarrollen spelar de etablerade partierna svarte petter med Åkesson och sverigedemokraterna. Reinfeldt (m) regerar som om han fortfarande leder en majoritetsregering, och Juholt (s) låtsas som om sverigedemokraterna inte ingår i oppositionen. Båda menar att det är motpartens ansvar att inte ge sverigedemokraterna något inflytande, trots att det är just detta dubbelspel som ger partiet dess vågmästarroll. 

Detta utnyttjar naturligtvis sverigedemokraterna, eftersom det ger partiet makt, medieutrymme och därmed existensberättigande - det som krävs för att partiet ska växa sig ännu starkare. För Åkesson blir det dock viktigt i almedalstalet idag att framställa sig själv och partiets representanter som modiga, sympatiska och ansvarstagande sanningssägare väl värda att rösta på. Vilken retorisk strategi väljer han för att åstadkomma detta?

Hägglunds tal ett riktigt sömnpiller

För Göran Hägglund (kd) gäller det att vinna eller försvinna. Kanske satte det stämningen för hans almedalstal, trots att Hägglund tappert inledde med själslöst skämtande om seminarieverksamheten under årets almedalsvecka. Publiken svarade med tystnad. Först när han mot mitten av talet pratade om oppositionen vaknade skämtlynnet och publiken till liv.

Hägglunds sista strid?

Som näst siste almedalstalare går Göran Hägglund (kd) upp i talarstolen ikväll. Givet den retoriska situationen har han en tuff uppgift framför sig.

Kristdemokraterna klarade riksdagsspärren med ett nödrop genom stödröster inom det borgerliga blocket, men sedan valet ligger partiet under riksdagsspärren i samtliga opinionsundersökningar, vilket spätt på det interna missnöjet.

Juholt tillbaka på partikongressen

Håkan Juholt (s) debuterade i Almedalen med ett ideologiskt laddat tal där fokus låg på alla reformer som han vill genomföra inom arbetsmarknadspolitiken vid ett regeringsskifte 2014. 

På många sätt påminde talet om det bejublade tal som Juholt höll för drygt 100 dagar sedan som nyvald partiordförande för socialdemokraterna. Den folklige Juholt hade pondus och bra publikkontakt från talarstolen, som ikväll hade flyttats närmare publikhavet.

Inför Joholts första almedalstal

Ikväll gör nye s-ledaren Håkan Juholt debut som almedalstalare. Hur ser den retoriska situationen och utmaningarna ut för honom och socialdemo-kraterna? Vad kan vi vänta oss av talet ikväll?

Mauds testamente

Det var en känslosam Maud Olofsson (c) som vände sig direkt till publiken på plats, när hon höll sitt tionde och sista almedalstal. Genremässigt var det mer ett hyllningstal till partiet och den egna gärningen än ett politiskt framtidsinriktat tal.

Centerpartiets uppgång och fall?

För att kunna analysera den retoriska situationen inför Maud Olofssons (c) almedalstal ikväll behöver vi göra en tillbakablick, för även om Olofsson fick fortsätta som näringsminister gick valet 2010 dåligt för centerpartiet. Detta trots att partiet sedan 2006 har kunnat profilera sig i alliansen i sina huvudfrågor miljö, energi, närings- och regionalpolitik, och trots att centern efter försäljningen av centerpressen är Sveriges rikaste parti med rekordstor valbudget. Valresultatet resulterade i att centern tvingades lämna över vice statsministerposten till folkpartiet samtidigt som de fyra c-ministerposterna avlövades. Opinionssiffrorna har sedan fortsatt nedåt. Det är nu mer regel än undantag att centern inte klarar riksdagsspärren. Vi talar om det parti som en gång var lika stort och inflytelserikt som nya moderaterna är idag. Det har nu reducerats till samma partistorlek som de kristdemokrater, som man en gång i tiden hjälpte över riksdagsspärren genom ett valtekniskt samarbete. Det måste svida.

Björklund höll Reinfeldts tal

Även Jan Björklund (fp) satsade på att hålla ett ideologiskt almedalstal ikväll. I långa stycken höll han det tal som Reinfeldt (m) borde ha hållit, dvs. ett visionärt, retoriskt väl genomarbetat tal för frihet, marknadsliberalism och den förda regeringspolitiken. I likhet med amerikanska politiker som Obama använde Björklund sig av teleprompter, vilket fungerade bra. Han fick därför mycket bättre publikkontakt än exempelvis Ohly (v) och Romson (mp), som båda tappade ögonkontakten, när de ideligen titta ner i sina papper. Björklund kunde däremot behålla publikkontakten, variera talartempot och förstärka sitt budskap med intonation, mimik och gestik. Därför blev det också ett retoriskt starkt framförande.

Vilken väg väljer folkpartiet?

 

Ikväll är det dags för folkpartiledaren Jan Björklund (fp) att gå upp i talarstolen på Almedalens scen. Låt oss undersöka den retoriska situationen inför talet. Folkpartiet står enat bakom sin partiledare, som efter valet också kan titulera sig vice statsminister. I regeringen har Björklund kunnat forma sitt eget lag av fp-ministrar och vindkänsligt svängt partiet en aning i socialliberal riktning. Via ministerposterna har folkpartiet starka röster i regeringen när det gäller utbildning, EU, jämställdhet och integration - för partiet viktiga frågor. Opinionssiffrorna kunde visserligen vara bättre, men partiet ligger tryggt över riksdagsspärren.

Ohly kör sitt eget race

Lars Ohlys (v) dag i Almedalen började dåligt. DN publicerade tidigt nyheten att över hälften av alla distriktsordförande i vänsterpartiet vill byta ut honom vid nästa partikongress, och minst en populär motkandidera tillkännagav då sin kandidatur. Kanske bidrog dessa stämningar i partiet till att Ohly var delvis självkritisk i talet. Dessutom höll han sig strikt till sitt skrivna manus, vilket försämrade publikkontakten även om Ohly kompenserade det med  bra betoning och uttrycksfulla gester. När han talade om sin hjärtefråga - solidaritet med Palestina - släppte han dock manus och gick fram till publiken för att visa sitt starka engagemang.

Så var det dags för vänsterpartiet att tala

 

Ikväll är det Lars Ohlys (v) tur att tala i Almedalen. Den retoriska situationen är inte avundsvärd. Efter sju år som partiledare och allt starkare avgångskrav hängande över sig saknar han inte retoriska utmaningar. Vänsterpartiet har dessutom parkerat sig någon procent över riksdagsspärren och mist mycket av sitt politiska inflytande i och med det rödgröna samarbetets upplösning efter valet. Det är därför flera frågor som hänger över Ohly ikväll.

Reinfeldt har mycket att lära av Obama

Fredrik Reinfeldts (m) retoriska strategi gick ut på att förbigå problemen på hemmaplan med tystnad. Ingenting sade han om hur han ska få igenom regeringens politik i riksdagen, och det planerade femte jobbskatteavdraget nämnde han inte med ett ord. Istället försökte Reinfeldts lyfta sig över dagspolitiken och gick in i rollen som visionär statsman med siktet inställt på framtiden. Därmed svarade han i alla fall upp på kraven att vara mer visionär och mindre teknokratisk. Hur gick då själva talet?

Inför moderaternas almedalstal

 

Efter gårdagens tal av Miljöpartiets språkrör står nu statsminister Fredrik Reinfeldt (m) på tur. Förra gången han almedalstalade fick han mycket beröm för sitt närmast uppsluppna tal, som bröt av mot den ganska tillbakahållna talarstil som han ofta förknippas med. Då hette huvud- motståndaren Mona Sahlin (s) och regeringspartierna låg under de rödgröna i opinions- undersökningarna.

Ikväll talar en statsminister som inte heller denna gång saknar retoriska utmaningar. Låt oss undersöka hans retoriska situation. Det parlamentariska läget är bekymmersamt och regeringen har flera nederlag i färskt minne - senast oppositionens ändringar i sjukförsäkrings- reglerna. I höst hotar den samlade oppositionen att rösta ned det femte jobbskatteavdraget, vilket kan leda till nyval.

Miljöpartiet som tredje kraft i svensk politik?

 

Hur var då språkrörens retoriska insatser? Lyckade de med sina retoriska uppgifter? Någon invit till samarbete med regeringen lämnades i alla fall inte i de två jungfrutalen. Istället svarade språkrören med ett massivt angrepp på alliansregeringens utbildningspolitik. Upplägget verkar ha varit att den mer välkände Gustav Fridolin (mp) skulle inleda visionärt, få publiken i bra stämning och måla upp de stora linjerna för att sedan låta Åsa Romson (mp) ta över och presentera konkreta förslag till grön utbildningspolitik. Så blev det inte riktigt. Istället för att komplettera Fridolins retoriskt fulländade tal levererade en nervös Romson en sämre version av det tal som vi just hade hört. Låt oss dock börja med Fridolins retoriska insats.

Miljöpartiet almedalstalar

Först ut i år som almedalstalare är de nyvalda språkrören Gustav Fridolin (mp) och Åsa Romson (mp). De företräder ett parti i medvind och har en lyckad partikongress i ryggen. Självförtroendet borde därmed vara på topp och avspegla sig i språkrörens retorik. Om en dryg timme vet vi hur det gick. Hur ser då den retoriska situationen ut inför almedalstalen?