Sverigedemokraternas motvindsretorik

Igår höll Jimmie Åkesson (sd) sommartal för andra året i rad för sina kärntrupper hemma i Sölvesborg. Anförandet var ett enda långt försvarstal, där Åkesson gjorde allt för att distansera sig och Sverigedemokraterna från Anders Behring Breivik och terrordåden i Norge för drygt två veckor sedan. Dessutom passade han på att attackera sina meningsmotståndare, dvs. "mediekåren och flera etablissemangspolitiker". Åkessons retoriska strategi måste dock förstås mot bakgrund av den retoriska situationen, så jag börjar med att ringa in den.

Sedan terrordåden i Norge har allt fler kritiserat den främlingsfientliga retorik som varit vanlig hos våra nordiska missnöjespartier. Norska Fremskrittspartiet har tagit åt sig av kritiken, och i Finland försöker Sannfinländarna värja sig från allt hårdare kritik mot den egna retoriken. I Sverige har Jimmie Åkesson och andra i Sd-toppen konfronterats med olämpliga uttalanden av olika Sd-företrädare, och till hans förtret har flera debattörer lyft fram likheter mellan Sverigedemokraternas och Breiviks anti-islamska retorik. Det har därför varit bråda dagar för Åkesson, som ju gjorde sitt yttersta under Almedalstalet för att framställa Sverige- demokraterna som ett ansvarsfullt och samarbetsvilligt mittenparti. För Åkesson blir det därför helt avgörande att stärka sin egen och partiets trovärdighet, sitt ethos, innan han kan ta itu med kritiken.

Enligt retorikern Kenneth Burke krävs det identifikation mellan talare och publik för att den nödvändiga tilliten ska uppstå. Åkesson ägnar följdriktigt inledningen åt det som förenar honom och publiken: avsky för Breivik och terrordåden i Norge, och beundran för statsminister Jens Stoltenberg föredömliga agerande under krisen. Utdrag från Stoltenbergs uttalanden får sedan bilda utgångspunkt för den fortsatta argumentationen. 

Åkesson tar fasta på att Stoltenberg i krisens inledningsskede sagt att ”svaret på sådana här terrorhandlingar – sådana här attacker på det öppna, demokratiska samhället – är mer demokrati och mer öppenhet”, vilket i Åkessons tappning innebär att alla som är öppet kritiska till Sverigedemokraternas främlingsfientliga retorik också går emot vad Stoltenberg har sagt. Genom detta retoriska grepp gör sig Åkesson tillsammans med Stoltenberg till talesperson för det öppna och demokratiska samhället mot de "krafter som under många år strävat efter att tysta debatten om den misslyckade invandrings- och integrationspolitiken". Stoltenberg blir Åkessons gisslan och demokratins försvarare dess fiender!

Utifrån denna argumentationsbas blir nästa steg att sänka Breiviks ethos, för om en person helt saknar trovärdighet blir som bekant inte heller det som personen säger trovärdigt. Åkesson framställer Breivik som "en udda individ med en förvriden verklighetsuppfattning" genom att peka på felaktigheter och motsägelsefullheter i hur han framställer sig själv i manifestet. Exempelvis:

Han har inte alls varit en del av de innekretsar han säger sig ha varit en del av, han har inte alls haft de mentorer han uppger sig ha haft, han har inte tjänat de pengar han uppger sig ha tjänat, han har inte haft den upphöjda position i olika föreningar som han uppger sig ha haft.

Nästa del av vederläggningen går ut på att motbevisa att Breiviks värdegrund är densamma som Sverigedemokraternas. Utgångspunkten är Åkessons definitioner av de tre värdegrundsorden "kristen", "nationalist" och "kulturkonservativ", som han ställer mot valda delar av det 1500 sidor långa manifestet för att bevisa att det är tre epitet som Breivik endast valt av taktiska skäl. På så sätt kan Åkesson visa att Breiviks åsikter är motstridiga eller åtminstone oförenliga med Åkessons egna definitioner. Detta är en viktig del av Åkessons argumentation, som också får ta upp en stor del av talet.

När även detta är bevisat kan Åkesson helt övergå till att attackera sina motståndare. Han gör detta med sin egen favoritcocktail bestående av lika delar förlöjligande (härskarteknik), pådyvling (fallasi) och hyperbol (stilfigur), dvs. genom att tillskriva sina motståndare överdrivna och löjeväckande åsikter, som han sedan lätt kan vederlägga. Att göra en koppling mellan Sverigedemokraternas och Breiviks anti-islamiska retorik blir enligt Åkesson lika absurt som 

att vi ska hålla Socialdemokraterna ansvariga för de dåd som utfördes av Röda arméfraktionen i Tyskland eller Röda brigaderna i Italien, baserat på att terrorn utförts i socialismens namn och att de alla ser ett problem med oreglerad kapitalism
att vi ska vi hålla Miljöpartiet ansvarigt för Unabombaren, som angav miljöförstöringen som skäl till sina bombräder
att Moderaterna ska likställas med Pinochetdiktaturen i Chile baserat på den gemensamma tilltron till marknadskrafterna och motståndet mot socialismen

Vilka kan hävda något sådant? Jo, de som enligt Åkesson inte själva har läst manifestet, de som inte kan något om svensk politik och Sverigedemokraterna och de som avsiktligt för fram lögner för att skada Sverige- demokraterna. Med andra ord personer som är dåligt insatta, politiskt okunniga eller lögnaktiga. Mot dessa står Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna, som är förnuftiga, pålästa och som slår vakt om det öppna och demokratiska samhället. Accepterar man den dikotomin så det lätt att bedöma vilka som är trovärdiga. Åkesson har därigenom återupprättat Sverigedemokraternas ethos, och kan avsluta med att slå fast: 
"Vi är vänner av Sverige, vi är vänner av demokrati och vi är stolta över att kalla oss sverigedemokrater!"

Så här blir talet som ordmoln, när vanliga formord har tagits bort:

 

Vad tyckte du själv om talet? Kommentera gärna i denna blogg!