Sverigedemokraternas motvindsretorik

Igår höll Jimmie Åkesson (sd) sommartal för andra året i rad för sina kärntrupper hemma i Sölvesborg. Anförandet var ett enda långt försvarstal, där Åkesson gjorde allt för att distansera sig och Sverigedemokraterna från Anders Behring Breivik och terrordåden i Norge för drygt två veckor sedan. Dessutom passade han på att attackera sina meningsmotståndare, dvs. "mediekåren och flera etablissemangspolitiker". Åkessons retoriska strategi måste dock förstås mot bakgrund av den retoriska situationen, så jag börjar med att ringa in den.

Sedan terrordåden i Norge har allt fler kritiserat den främlingsfientliga retorik som varit vanlig hos våra nordiska missnöjespartier. Norska Fremskrittspartiet har tagit åt sig av kritiken, och i Finland försöker Sannfinländarna värja sig från allt hårdare kritik mot den egna retoriken. I Sverige har Jimmie Åkesson och andra i Sd-toppen konfronterats med olämpliga uttalanden av olika Sd-företrädare, och till hans förtret har flera debattörer lyft fram likheter mellan Sverigedemokraternas och Breiviks anti-islamska retorik. Det har därför varit bråda dagar för Åkesson, som ju gjorde sitt yttersta under Almedalstalet för att framställa Sverige- demokraterna som ett ansvarsfullt och samarbetsvilligt mittenparti. För Åkesson blir det därför helt avgörande att stärka sin egen och partiets trovärdighet, sitt ethos, innan han kan ta itu med kritiken.

Åkessons tal en uppvisning i propaganda

Hur lyckades Jimmie Åkessons (sd) med sitt almedalstal? Riktigt bra givet förutsättningarna, måste jag konstatera. Den ditbussade publiken gjorde säkert sitt för att höja stämningen även om främre raden av giv akt-ställda unga människor i partiets gula t-tröjor gjorde ett militant intryck. Med stela miner klappade och hurrade de pliktskyldigt och tittade uppfordrande ut över publiken, som utgjorde de ett laugh track till en allvarlig sitcom. 

Åkesson talade med pondus och hade god kontakt med den entusiastiska publiken. I talarstolen förhöll han sig fritt till sitt skrivna manus och växlade mellan olika stämningslägen allt efter som talet fortskred. 

Propagandabingo med Åkesson?

 

I år är almedalsveckan en dag längre för att även sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson ska få tala. Vad kan vi vänta oss av talet med hänsyn till den retoriska situationen? Hur ska en främlingsfientlig partiledare göra för att vinna över en i huvudsak negativ publik på sin sida?

Efter riksdagsinträdet och vågmästarrollen spelar de etablerade partierna svarte petter med Åkesson och sverigedemokraterna. Reinfeldt (m) regerar som om han fortfarande leder en majoritetsregering, och Juholt (s) låtsas som om sverigedemokraterna inte ingår i oppositionen. Båda menar att det är motpartens ansvar att inte ge sverigedemokraterna något inflytande, trots att det är just detta dubbelspel som ger partiet dess vågmästarroll. 

Detta utnyttjar naturligtvis sverigedemokraterna, eftersom det ger partiet makt, medieutrymme och därmed existensberättigande - det som krävs för att partiet ska växa sig ännu starkare. För Åkesson blir det dock viktigt i almedalstalet idag att framställa sig själv och partiets representanter som modiga, sympatiska och ansvarstagande sanningssägare väl värda att rösta på. Vilken retorisk strategi väljer han för att åstadkomma detta?