söndag 31 juli 2011

Reinfeldts talande tystnad














Efter de två terrorattentaten i Oslo hyllas den norske statsministern Jens Stoltenberg samfällt i medierna för sitt ledarskap i krisen. Kontrasten till George W Bush kunde inte ha varit större, vilket James resonerar kring i artikeln "What George W. Bush could learn from Jens Stoltenberg". Där Bush propagerade för närmast gammaltestamentlig vedergällning har Stoltenberg istället slagit vakt om det öppna samhället och dess demokratiska principer.

För allt fler är även en annan jämförelse uppenbar, och det med vår egen statsminister. Var är Fredrik Reinfeldt egentligen och varför har han varit så tyst? Borde inte han också visa ledarskap när det gamla brödrafolket drabbas av landssorg? "We are all Norwegians" twittrade Carl Bildt timmar efter terrordådet. Vad innebär denna solidaritet för Reinfeldt, som sägs vilja ta över även detta ord från Socialdemokraterna? 

Den hårdaste kritiken har kommit från den borgerliga pressen med DN:s Peter Wolodarski i spetsen, och kritik från de egna leden är ju retoriskt mer trovärdig. Man frågar sig varför Reinfeldt under en veckas tid avböjt all medverkan i SVT, och varför han valde att inte delta i några minneshögtider eller manifestationer för terrorns offer. Han får även kritik för det lama brevet till den norske statsministern och sin svala och fåordiga presskonferens sexton timmar efter terrordåden. Det är dock statsministerns bristande ledarskap som är i fokus i DN:s ledare, och Wolodariski jämför med hur Ingvar Carlsson agerade statsmannamässigt efter mordet på Olof Palme. En statsminister får helt enkelt inte dra sig undan, när det krisar.

Vilka retoriska lärdomar kan vi då hjälpa Reinfeldt och hans medarbetare att dra? 

För det första måste de tänka på kairos, dvs. att agera på rätt sätt vid rätt tidpunkt. Rätt sätt hade förmodligen varit om Reinfeldt i TV hade visat närvaro, medkänsla och inlevelse och detta inom loppet av ett dygn. Det är inte att skriva en debattartikel i SvD en knapp vecka efter terrordåden, när kritiken för passivitet hunnit bli öronbedövande. Då är den retoriska situationen redan övermogen, och andra har för länge sedan satt agendan och formulerat problemen. Regeringskansliets pressmeddelande om att Reinfeldt tillsammans med två konservativa statsministrar snart ska besöka världens största scoutläger för att "påminna om värdet av ungdomars gränsöverskridande engagemang och för att visa nordisk solidaritet med den tragedi som drabbat Norge" får ses som ytterligare ett senfärdigt försök att lappa ihop bilden av Reinfeldt som ledare.

För det andra bör de betänka att språket är entymemiskt till sin karaktär, dvs. det är ofullständigt, och allt som är utelämnat måste vi tolka in själva. Följaktligen har Reinfeldts frånvaro och tystnad satt igång en våg av negativa spekulationer i medierna och bloggosfären. Är Reinfeldt utbränd eller less på politiken efter vårens nederlag i riksdagen? Eller ser han terrorattentaten som en norsk eller rent av socialdemokratisk angelägenhet, som Lena Melin i Aftonbladet antyder? Eller drar han sig av taktiska skäl från att säga något som gör att han kan stöta sig med sverigedemokraterna inför budgetförhandlingarna i höst? Det blev inte bättre av att Reinfeldts pressekreterare Markus Friberg skyllde på "andra åtaganden" och att statsministern "inte haft möjlighet att närvara". Han kunde inte heller säga var statsministern befann sig "av säkerhetsskäl". Det ledde till nya spekulationer, och avslöjandet att Reinfeldt bara två dagar efter terrorattentaten åkt till semesterparadiset Antalya med sin fru i stället för att närvara vid minneshögtiderna i Stockholm och Oslo. 

Ty retorik är inte bara att säga rätt ord i rätt situation vid rätt tidpunkt. Retorik är även en handlingslära. Dina handlingsval kan säga så mycket mer om dina intentioner än vad dina ord gör – inte minst när du väljer att ingenting säga och därmed inbjuder till tolkningar och spekulationer. När Fredrik Reinfeldt väljer att åka på semester i stället för att visa ledarskap glömmer han att bilden av en statsminister aldrig kan ta semester.

Det finns mer att säga om tystnad och Reinfeldts retorik, men det återkommer jag till i en annan artikel.

Saknade du något i denna situationsanalys? Har du invändningar? Skriv då gärna en kommentar om det!
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar