Miljöpartiet almedalstalar

Först ut i år som almedalstalare är de nyvalda språkrören Gustav Fridolin (mp) och Åsa Romson (mp). De företräder ett parti i medvind och har en lyckad partikongress i ryggen. Självförtroendet borde därmed vara på topp och avspegla sig i språkrörens retorik. Om en dryg timme vet vi hur det gick. Hur ser då den retoriska situationen ut inför almedalstalen?

Ja, de retoriska utmaningarna för språkrören är flera. Gustav Fridolin behöver bättra på sin bleka insats från partiledardebatten före sommaren och etablera sig som en både folklig och visionär partiföreträdare. För Åsa Romson är det första chansen att göra sig känd för en bredare allmänhet.

Samtidigt ska de vara samspelta och komplettera varandra. Dessutom intresserar sig många för hur miljöparitet ska navigera framöver i det osäkra parlamentariska läge som råder. Kommer de att ta den hand till samarbete som företrädare för alliansen och svenskt näringsliv har sträckt ut och därmed göra upp med regeringen i fler frågor än utrikes- och integrations- politiken? Kan de rent av tänka sig att ingå i regeringen för att få igenom sin politik eller är det fortsatt rödgrönt samarbete som gäller fram till valet om än i lösare former?

Men Miljöpartiets språkrör behöver inte bara svara på hur de ska få igenom sin politik. Efter det rödgröna samarbetet måste de också visa att de har en egen och sammanhängande politik på mer än miljöområdet. Vad innebär en grön vision för exempelvis sjukvården, skolan, näringspolitiken, EU-samarbetet?

Saknade du något i denna situationsanalys? Har du invändningar? Skriv då gärna en kommentar om det!