Reinfeldt har mycket att lära av Obama

Fredrik Reinfeldts (m) retoriska strategi gick ut på att förbigå problemen på hemmaplan med tystnad. Ingenting sade han om hur han ska få igenom regeringens politik i riksdagen, och det planerade femte jobbskatteavdraget nämnde han inte med ett ord. Istället försökte Reinfeldts lyfta sig över dagspolitiken och gick in i rollen som visionär statsman med siktet inställt på framtiden. Därmed svarade han i alla fall upp på kraven att vara mer visionär och mindre teknokratisk. Hur gick då själva talet?

Statsministern verkade självsäker och talade fritt. Budskapet att Sverige ska rustas för framtiden trummade han in med emfas och förstärkte det med yviga gester. Emellertid saknades den inre glöden, vilket gjorde talet mindre trovärdigt.

Något mer konkret än att inrätta en framtidskommission bjöd talet heller inte på. Framtidskommissioner har vi haft för, och den nu föreslagna känns mer som en reinkarnation av det nerlagda globaliseringsrådet. Därmed riskerar Reinfeldts att drabbas av samma kritik som Barack Obama - nämligen att det han säger bara uppfattas som vackra till intet förpliktigande ord.

Men låt oss stanna vid jämförelsen med Obama en stund. När den amerikanska presidenten ska skapa en stark vi-känsla använder han sig liksom Reinfeldt i talet av historiska återblickar. Obamas poäng är dock att samma värden som varit viktiga för amerikanska folket genom historien också är det idag. Därmed tjänar de historiska personer och händelser han refererar som förebilder och referenspunkter, som sätter in dagens problem och partipolitiska käbbel i ett större sammanhang. Det historiska blir då något som förenar alla amerikaner och manar dem att sätta sig över vardagsdispyter och söka samförstånd. För att ytterligare förstärka den retoriska effekten konkretiserar Obama sina tal med vardagshjältar som amerikaner kan eller vill identifiera sig med. Han gör dem till föredömen som folket bör följa och inspireras av. Därtill knyter Obama an till en amerikansk retorisk tradition med starka känsloappeller med rötter i frikyrkan och frihetskampen mot engelsmännen - se exempelvis min analys av Obamas segertal.

Reinfeldt har ingen sådan retorisk tradition att anknyta till. Det var kanske därför han som talare blev något av en hybrid mellan den visionära statsmannen och förra årets studentikosa ståuppare, och hybrider blir sällan lyckade. Det blev därmed något halvhjärtat och lite konstigt över Reinfeldts framförande. Passionen i visionerna ersatte Reinfeldt med sin egen förkärlek för statistik och käcka tillrop som förde tankarna till ungdomsledaren som hejar på sitt knattelag - sympatiskt kanske, men statsmannamässigt? Inte blev det bättre av skämten, som ofta var ironiska. De passade inte heller in i bilden av den visionäre statsmannen, vilket gjorde att folk mest skrattade förläget på direkt uppmaning från statsministern. Ironi är dessutom ett knepig stilgrepp som bygger på en hög grad av tillit till talaren. Annars är det svårt att säga en sak och mena något annat utan att faktiskt bli missförstådd. Nu spädde skämten bara på osäkerheten hos publiken.

Vad tyckte du själv om talet? Kommentera gärna i denna blogg!